Sitter på Arlanda. Brevid mig sitter två gubbar och dricker morgonöl.
Jag tittar ut över flygplanen som står uppställda, väskor som lastas på och av. Jag har alltid känt mig som mest samlad när jag är ensam på resande fot. Jag vet inte om det är för att jag trivs som observatör eller om det är rörelsen och flödet som får mig att känna att jag är i total kontroll.
Jag funderar lite på ensamhet. Hur jag på ett sätt är väldigt ensam just nu och hur jag trivs så bra, ensam i mitt egna företag. Mina uppdrag. JAG som ska flyga iväg, JAG som ska gå och träna, JAG som ska klara MINA studier, JAG som ska ta hand om MIN kropp och betala MINA räkningar. Jag som ska uppfylla MINA drömmar och sträva mot MINA mål. Ingen är inblandad. Och trots att jag är en person som alltid har släppt in dom jag älskar så djupt in i mig som det går så är det ofrånkomligt att på mitt företag är det bara jag som jobbar.
Jag funderar över om jag trivs i det så bra för att jag är van eller hur introvert jag egentligen är? Jag har nog lurats av att min omgivning alltid sagt att jag är definitionen av en extrovert person. Jag har tänkt många gånger att det kanske är så. Jag har ju alltid kunnat rådda i vilken social situation som helst. Prata omkull nästan vem som helst och ofta solat mig i uppmärksamhetens mitt. Skrikandes, skrålandes, dansandes. Men mitt förhållande till uppmärksamhet är komplicerat och det går hand i hand med mitt ännu mer komplicerade förhållande till ensamhet.
Jag tänker att det egentligen är väldigt onaturligt för människan att jobba så mycket ensam som vi gör idag. Vi är flockdjur i naturen och som flockdjur är det nästan endast gemensamma mål som gäller. Samarbete för att ta sig fram.
Mitt samarbete är ibland totalt men det är endast när det gäller självvalda, sociala aktiviteter. Allt annat som för mig framåt är mitt eget arbete, min egna kamp. Därför förstår jag att det är lätt att ibland tappa bort sig i bekräftelsetörst. För obekräftad kan börja snudda vid icke-identitet och icke-identitet är det största straffet som någon flock utsätter sina medlemmar för. Vi sätter människor i isoleringsceller som ett av dom värsta straffen vi har. Obekräftad, avidentifierad. existenslös. Och jag kommer aldrig glömma när jag var i en noshörningspark i Uganda och vi närmade oss en ensam noshörning. Jag mötte hans blick. Den ilar i mig än idag. Den totala apatin. Vår guide berättade för oss att han blivit utstött av sin flock och pekade bort mot en flock några 100 meter därifrån.
Att bli bekfräftad är lika med liv. Ett nyfött barn som inte blir bekräftad i sin identitet och inte får närhet dör ju ibland. Jag antar att det, i sitt tidiga skede i livet, har en avsaknad av egen identitet och då är helt avhängigt att bli bekräftat utifrån för att ens veta om att det lever. Och får det inte den bekräftelsenså slutar det helt enkelt att leva. Eftersom det ändå inte upplever att det finns.
Jag tror att ett problem som vi har i dagens samhälle är att vi helt blandar ihop beröm med bekräftelse många gånger. Istället för att bekräfta våra barn så berömmer vi dom "Vad
duktig du är som har borstat tänderna", "Vad
bra du är för att du för att äter upp"
Det tar vi med oss i livet och berömmer istället för att bekräfta och resultatet blir att vi inte vet skillnaden till slut. Men faktum är att beröm väldigt sällan ger den bekräftelse vi behöver. Den som är livsviktig. Bekräftelse att vi existerar. Att vi är sedda.
Så när vi fortsätter att skrika efter bekräftelse och på sin höjd får tomt beröm så blir vi som barnet som skriker efter sin mammas uppmärksamhet och upprepar oss allt högre och allt mer desperat. Eller drar oss undan och krymper. Förlorar lite identitet, syr igen såren och fortsätter leva men då lite mindre och lite lite mer osäkra på om vi egentligen existerar eller inte.
Min reflektion här där jag sitter på min 31-års dag och sveper över minnena i mitt liv och försöker förstå mig på mitt ambivalenta beteende är att det nog är väldigt naturligt.
Jag har alltid älskat ensamheten, frodats i den, vuxit i den och samlat all min kraft ur den. Samtidigt som det alltid funnits en hunger i mig att leva i total symbios med mina nära vänner, pojkvänner, mamma, syster. Jag vill att vi ska vara ett enda väsen, jag vill att den ska vara utan ord och utan tvivel. Min psykolog sa till mig att hon aldrig stött på någon med sådana extremer i sökandet efter extentiell balans. Total ensamhet och fullständig symbios. Men det är nog en fråga om bekräftelse och i det ingår ju såklart den egna självbekräftelsen.
Så det är min födelsedagspresent till mig själv idag.
Jag bekräftar varje utbrott och oplanerat infall. Jag bekräftar alla gånger jag skrikit mig hes, alla gånger jag provocerat och härjat. Alla samtal jag förstört och all uppmärksamhet jag stulit och krävt. Jag bekräftar mitt sökande och alla mina misstag. Alla olyckor och snedsteg. Hela rubbet. Ett sökande efter bekräftelse. Och nu får du den, älskade, bästa Sanna. Varsågod.
På ett sätt känner jag mig lite som noshörningen under trädet då jag sitter här utanför Gate 16 och begrundar mänskligheten där den möts i ett flyktigt chiasma. Precis som nervimpulser, alla med sina egna mål, på sin egen resa. Färdas snabbt, snabbt i isolerade nervtrådar. En startad rörelse som inte stannar upp för den är framme. Var framme nu än är. Men tillskillnad från noshörningen observerar jag min verklighet utifrån helt självvalt. Jag vet att jag har en hamn att segla in i när jag vill. Som idag, påväg till min älskade syster. Ensam men bekräftad.
Grattis mig.
xx
