Jaha. Då sitter man här då. Preklinskrivingen är skriven och preklinfesten är festad.
Klockan är 00:15 och jag har nästan 7 timmar kvar på mitt arbetspass.
Första natten av 15 på Sundsvalls Sjukhus.
Jag kom igår. Det var ett rent mirakel. Efter att ha pluggat som ett djur inför tentan och sedan tillslut fått avreagera 2 år av, olika grader av nödvändig, detaljkunskapshets hade jag inte kommit i säng förrens kl 08 igårmorse. Det slog mig då att jag ändå borde dubbelkolla när mitt tåg till Sundsvall skulle gå. Jag hade för mig att det var runt 16.
Det gick 11:22
Jag ställer klockan på 10. Den där oslagbara känslan av dom uppmuntrande orden ”Larmet är inställt på 1 timme och 43 minuter” Härligt tänkte jag. Så jäkla härligt.
Sagt och gjort så ringde det lilla fanskapet 1 timme och 43 minuter senare och det var bara att vingla iväg till tunnelbanan.
Jag tänkte att det inte skulle vara så farligt. SJ är trevligt ändå. Bra AC. Internet. Enda jag ville va att köpa massor av bubbelvatten i bistron och sen somna till något netflixigt. Så obeskrivligt dehydrerad. Varje blinkning var en kraftansträning som involverade all mimikmuskulatur och en jäkla massa viljestyrka. När jag väl kom fram så minns jag mest bara den upprörda folkmassan. Folk var arga och stampade av och an. Jag var så upptagen med att försöka blinka att jag inte riktigt orkade sätta mig in i problemet men till slut blev jag varse om att tåget tydligen blivit inställd och migrängula västar pekade åt ersättningsbussar på andra sidan gatan. Jag följde efter horden av ilskna människor och gick på en buss. Blev glad att det fanns en plats längst bak och tänkte att Skitsamma!! Bara jag får sova lite nu så kan jag skita i Netflix. Låt mig bara sluta behöva ha dom här klistriga ögonen öppna!!
Om jag hade vetat då vad som komma skulle hade jag aldrig gått på bussen. Jag hade ringt min chef och sagt upp mig där och då och åkt hem och lagt mig.
4.5 timmar på en FULLpackad buss, inträngd i ett hörn mellan ett stort gäng spritfeta, medelålders Iron Maiden fans. 145 grader varmt på bussen som helt saknade ventilationssystem. Det hade ju kunnat vara lökigt nog men för att säkra den där extra välanvänd-suspensoar-över-ansiktet-känslan hade metalgänget KNAPPAST duschat sen våren kom till stan och dessutom så envisades dom med att sitta och smaska i sig skagenwraps i intervaller.
Jag som fortfarande inte hade druckit en droppe icke-alkoholhaltig dryck på 2 dygn och numera satt instängd i en räkdoftande bastuburk på hjul kände att jag kan ha sett min sista stund kommen men att det kanske inte hade varit så illa ändå med tanke på alternativet vilket innebar ytterligare x antal timmar på bussen. Väl framme i Sundsvall, efter vad som kändes som en oändlighet, lyckades jag nätt och jämt darra mig fram till mitt hotell där jag snabbt sänkte ett ett par liter vatten och sedan däckade på sängen. När jag vaknade var klockan strax efter 21 och jag och mina traumatiserade ögonlock gick ut på stan för lite indisk mat.
Det var gårdagen det. Jag är väl någorlunda återhämtad efter 10 timmars sömn. Livet idag har som tur är inte varit fullt så spännande. Jag har badat i den nysmälta isen som norrlänningarna kallar badvatten och lyckats ta mig till min arbetsplats.
Alltid lika kul att komma utifrån, nytt sjukhus, ny stad, ny avdelning.
Trötta blickar. ”Jaha är du såndär stafett…....” Ja vem skulle annars lösa krisen inatt? Systemet är under all kritik men det är jag som precis spenderat senaste dygnet i Belsebubs tortyrkammare för att vara här och jag har dessutom inte haft en riktig paus sen förra sommaren så jag tackar vänligt men bestämt nej till gnälliga vårdtanter just nu.
Det ska bli kul att se hur jag ska lyckas hålla mig vaken i 7 timmar till. Mer om det i nästa avsnitt av denna nagelbitare till följetång..
När glitter och glamour byttes mot småstadsliv och naken-Janne på några timmar, livets tvetydighet och dynamiska magi i all sin prakt -->
