Natt nummer två.
Klockan är 01:15.
Jag möts av ett taggigare vårdlag idag. Rapporter om dementa skrikdamer som vägrar allt. Som rivs och slåss.
Mitt i rapporten kommer två undersköterskor in och spritar sig. Rivmärken som pisksnärtar längs med vana, röda armar. Patienten i fråga hade varken ätit eller druckit på 2 dagar nu. Jag fick order om att jag måste få in en nål, måste få in vätska. Jotack..
Passet drar igång och det hinner bli midnatt innan alla fått sina sömntabletter och smärtlindring. Jag överväger hur jag ska göra. Ringer jourläkaren och diskuterar. Får henne till slut att ordinera intramuskulärt lugnande som jag kan ge för att sänka tanten för att sen kunna sätta nål och vätska.
Jag lägger på och sparkar iväg på sparkcykeln till läkemedelrummet på andra sidan av avdelningen. Drar upp det jag ska ha i en spruta och byter uppdragningskanyl mot en lång, vass kanyl för intramuskulärt bruk. Jag kommer in till patienten som vid blotta åsynen av mig börjar skrika att jag kan dra åt helvete. Och då inser jag också att hon kanske har rätt. Åtminstone så ingår INTE det här i mina befogenheter. Jag kan inte droga ner en patient hur lite hon än har druckit. Det är läkarbeslut på det. Då får dom komma upp och ta beslut om tvångsvård och egentligen en erfaren psykiatriker och inte en trött husjour. Men minst av allt är det MIN befogenhet. Det är ju trots allt nåt vi lär oss tidigt på både sjuksköterske- och läkarprogrammet men ändå tar alla för givet att jag som nattsköterska ska se mellan fingrarna (och lagstiftning) för att "få problemet ur världen".
Debatten kring hur dement en dement person ska behöva bli för att bli omyndigförklarad är ständigt pågående och otroligt svår.
Jag minns en konversation jag hade med en kirurg i Uganda som jag alltid kommer bära med mig. Det var en kirurg som på helt egen hand bekostade en kringresande pop-up-klinik 3 månader per år för att åtgärda gomspalter på små barn. Han opererade ibland 20 barn om dagen. 20 räddade liv om dagen. För med gomspalt på Ugandas landsbygd överlevde man inte.
Vi pratade om döden en hel del och jag minns att jag släppte in honom och sänkte min nyresta mur jag murat upp för att klara mig. Jag tyckte att han var så sympatiskt i det han gjorde och jag hade egentligen ett behov att prata om det jag sett hittills av Ugandas sjukvård. Jag behövde prata om hur lätt man gav upp och hur lite respekt man verkade ha för liv.
Han vände sig bara och tittade på mig när jag påpekade det och sa att visst kanske dom inte alltid hade tillräckligt mycket ork kvar efter allt för att ha respekt för allt liv alla gånger, men vi i västvärlden har ingen respekt för döden, för friden. Vi, är BESATTA av liv.
Jag har burit med mig det sen dess för det var första gången jag fick upp ögonen för hur sant det är. Efter det skulle år följa där jag ständigt behövts påminnas om det. Besattheten av liv. Till vilket pris och vilket lidande som helst.
Min skrikiga tant har brutit flera ben och ligger i oerhörda smärtor, man vill inte operera för hon är över 90 år gammal, för gammal för att klara en operation men det innebär ju också att hon ska försöka läka alla benbrott liggandes i en säng. En kropp som knappt regenerar sig längre. Hon är dement sen länge och kan inte gå eller göra någonting på egen hand. Hon har redan levt längre än medelsvensken. Och hon vill v e r k l i g e n inte ha varken mat eller medicin. Varför är det vår rätt att tvinga henne? Eller kanske är det vår skyldighet? Kanske vill hon visst leva men är för dement för att förstå det?
Det är frågor som inte har några bra svar och i ärlighetens namn är jag idag mest glad för att jag inte är där än, där där det är MITT beslut vem som ska tvingas till vad. Vem som absolut inte får dö och vem som får det. Det är ju otroligt egentligen att hur fria vi än är så är vi aldrig fria nog att bestämma över vår existens. Vi får inte bestämma att vi ska födas och vi får inte bestämma när vi ska dö. Gör vad du vill, så länge du existerar.
Rädslan för icke-existens är nog västvärldens svartaste mörker.
Tankar i den Sunsvallsiska försommarnatten.
Snart bara 6 timmar kvar till---> zzzZZzZZ
Om ni någon gång funderat över EXAKT hur mycket man älskar morgonljuset när man jobbar natt..
Alltid tyckt att kaffet är så mycket godare när det blir sånadär bubblor som det bara blir när det är upphällt ur pumptermos. Ja och just det, Madde avslöjar dramat! Det är mycket nu.
Klassisk kafferast i vårdfabriken.