drsyding.blogg.se

Idag har min bostadsförening börjat borra. Alltså, inte en såndär clas ohlson-borr-borrning utan det rör sig nog snarare om en expedition som försöker ta sig till jordens mittpunkt. Borren i sig är då större än huset jag bor i. Det genererar ett ganska högt ljud vilket påminde mig om att jag nog fick en lapp i brevlådan som jag ignorerade för ett par veckor sen om att det kunde va läge att köpa öronproppar. Det ska tydligen bli klart någongång i sommar. Såatteh.. Men det positiva är iaf att borren överöstar mina grannars olyckliga barn som annars skriker större delen av dygnet och då 40-tals huset jag bor på bjuder på närhet och samvaro iom exakt 0% ljudisolering brukar det ofta kännas som att jag är nybliven mamma till 3 kolikbarn men utan den roliga biten där man känner någon som helst kärlek för sina barn eller ens vet hur dom ser ut eller heter. Så jag antar att jag ska vara glad för borrandet kanske? Jag har också hört att det är nyttigt att öva upp bibehåll av fokus i kaos så jag ska nog passa på att plugga med balkongdörren öppen för bästa resultat.

 

Igår övade vi status i skolan. För första gången med vår handledare som egentligen verkar jobba på akuten. Undrar om hon tyckte det va roligt att lära oss känna på osynliga lymfknutor och gräva djupt i varandras ljumskar i jakten på femoralispulsar? Antagligen.

 

Själv tyckte jag att det var intressant att jag, trots att jag gått sjukhusklädd en jäkla massa i livet, tyckte att det var så kul att få göra det igår. Det kändes som ett nytt steg i livet. Symboliskt så blev kläderna ett inträde i en ny roll. Nästan som ett lajv. Läkarlajv. Där gick vi runt med våra stetoskop och våra blåa scrubs och lajvade hur en potentiell framtid kommer vara. Sen kan jag hoppas att mina dagar som färdig läkare kanske kommer fyllas av något mer än att stå i 2,5 timmar med händerna i en svettig 20-årings skrev och armhålor. 

 

Många läkarprogram (ev. alla andra?) jobbar väldigt mycket med PBL vet jag. För er som inte vet står PBL för problembaserat lärande och är ett väldigt speciellt sätt att jobba på. Google it!

KI har både blivit hyllat och fått kritik för att dom inte använder sig av detta utan har hållt sig till en väldigt klassisk utbildningsform med föreläsningar av somnolenta proffessorer istället. Är det så att du funderar på att läsa till läkare och inte riktigt vet vilket universitet du ska satsa på kan det verkligen vara en poäng att ta sig en funderare över vilken typ av studiemetod som passar dig bäst. (plus om du tycker om att ha roligt i livet eller inte)

 

Hursomhelst så har turen nu ändå kommit till oss och vi ska jobba med fall och PBL under våren. Personligen tyckte jag att PBL:n igår var ganska seg, lite lärorik men mest irriterande och utdragen. På grund av en väldigt tydlig struktur så läggs ju mycket tid på att FÖLJA strukturen och mindre tid på att fokusera på det som faktiskt skulle kunna vara lärorikt. Jag kan tycka att den typen av inlärningsmallar som är utvecklade av någon beteendeingenjör på något institut är kontraproduktiva då poängen med inlärning enligt mig är just att individualisera den då alla människor lär sig på så olika sätt. Sen är jag principiellt emot principer och mallar också. Tycker det är tråkigt och det väcker den 14-åriga blåhåriga rebell-Sanna inom mig som bara vill krossa systemet och dricka 3,5:or under en bro i Bagis istället för att rätta sig i ledet. MEN jag är ändå glad att jag tog mitt pubertala och hormonstinna förnuft till fånga en gång i tiden och insåg att man inte genomför några systemförändringar från broar i förorten utan INIFRÅN systemet och gärna med en titel som systemet respekterar. 30-åriga infiltratör-Sanna har ändå lite bättre position även om hon kanske inte är riktigt lika gullig som 14-åriga rebell-Sanna. Eller jo, det är hon ju visst! ^_^

 

Idag ska vi fortsätta statusövning med mer fokus på neurologisk status så nu får jag väl se om jag fått någon hjärnskada av alla 3.5:or eller inte. Ändå spännande.

 

 

 

 

 

Kort kvällsinlägg pga redan avhandlad punkt ang. min kreativa dygnsrytm.

 

Jag har druckit exakt 1 glas Rioja och suttit resten av kvällen med akvareller. Har tydligen börjat en ny karriär som bröllopsibjudningskorts-målare. Den andra för denna månad men det kan ha att göra med att båda min bästa vänner gifter sig i sommar. Kärlekens sommar.

 

Jag spillde just ett glas vatten på en av mina nymålade blommor. Med tanke på att jag målar med vattenfärg så gjorde inte det mig så himla glad. Det är så det går när man försöker pusha sina kreativa timmar. Klockan är ju snart 22.. herregud. blir säkert ett utomordentligt kasst blogginlägg också. Ledsen för det!

 

Idag har vi haft seminarium PRECIS hela dagen. 3 drypande, långa, saftiga, seminarium i hemostas, plasmaproteiner, lever, gastro, njurar, bla bla bla.

 

För dom som har erfarenhet av seminarium kan det ju kanske uppfattas att det inte är ett pedagogiskt snilledrag att lägga hela veckans seminarium på en dag. Seminarium är superlärorikt generellt MEN man blir jäkligt trött i hjärnan och det är svårt att ta till sig efter ett tag och ännu svårare att vara aktiv och puralert som ju på nåt sätt förväntas av oss.

 

När klockan började närma sig 17:00 och sista seminarieledaren började gaffla loss om olika kappa och lambdakedjor på olika antikroppar i olika plasmaproteinmysterier kände jag att utbildningskvaliteten inte var på topp. Amanda satt och njöt brevid mig av dom bästa crazy cats videos internet hade att bjuda på och själv finkammade jag Blocket efter sistaminutenresor till vart-som-helst över påsken. Välinvesterad Torsdagseftermiddag? Det är iaf lite där fokusen hamnar efter ett seminarie-marathon som detta om man inte har någon bokstavskombination som hjälper en att hålla sig på banan.

 

Personligen har jag ju tidigare varit lite inne på att det finns en vits med att strössla ut moment över en tidsperod. Få lite variation typ. Men nu har jag ju förstått att jag fått det där helt om bakfoten. Så därför tänker jag att jag imorgon nog ska ha på mig alla mina byxor. Samtidigt. Så dom blir använda, kanske lite svårt med mobiliteten men ändå, skönt att få det gjort! Och varför inte beta av hela månadens dushningar på Lördag? Så behöver man ju inte tänka på det. Kan va skönt i Påsk när man har så mycket annat att tänka på! (ägg och harar mm)

Jag erkänner att det känns lite lite oklart om det är en optimal strategi dethär med ihopbuntning men om Läkarprogrammet gör det så måste det väl vara bra? Jag får helt enkelt utvärdera framöver hur det går för mig. Spännande, spännande.

 

Anywhoo, imårn är det iaf praktik. Nu på sprojlans ny Vårdcentral. Ska bli kul. Även om vårdcentralsplaceringarna hittils bjudit på ca 95% eksem, förkylning och ländryggsvärk. Hos patienterna alltså inte hos mig. Men det får man passa sig jäkligt noga för att säga till någon Allmänläkare då dom fortfarande är övertygande om att deras specialite är supervarierande och nervkittlande som inget annat. Det kan skapa en viss stel stämning om man skulle råka påpeka att det var 7:e patienten för dagen som sökte på akuttid med fruktansvärda symtom på vad som möjligtvis skulle kunna vara förkylningsnuva? Tro mig, jag har gjort det misstaget.

 

Ber iaf formellt om ursäkt för en lätt bitter underton ikväll men jag är trött. Så är det med det. Så här bjuder jag istället på en uppmuntrande bild på kvällens missöde.

 

 

Tack hej.

 

Tisdagmorgon. Kaffekopp #1.

 

Det råder inga som helst tvivel om att morgonen är min absolut mest kreativa och produktiva tid. Timmarna 06-09. Primetime.

 

Många skriver ju om detta. Att nyckeln till balans mellan kreativitet, arbete och avslappning ligger i att identifiera sin egen programmering. Vilka rytmer finns? Jag känner ju att livet är cykliskt och genom att se och känna sina cykler så kan du lifehacka dig förbi mycket trötthet, ångest och missförstånd. Dagens samhälle lägger så mycket krut på att man ska förstå sin omgivning och vilka cykler den går i. När ska jag vara på jobbet? När  borde jag hämta mina barn på dagis? Vilken tid stänger ICA? När fokus borde ligga på att hitta dina egna, individuella cykler istället -->  När är jag mest kreativ? När är jag mest kärleksfull och borde vara med min familj? När är jag smartast? När har jag mest fysisk energi och borde träna? 

 

Jag har dom senaste dagarna haft ett så fullspäckat schema att jag inte haft mina morgontimmar och resultatet har blivit--> 0 blogg och 0 skapande. Inte ens en kreativ anteckning på min whiteboard. Tomt! och det känns i magen. Lite som det suget som man när man har varit hungrig så länge att hungern gått över och bara lämnat en med en obehaglig känslig och påtaglig brist på energi. 

 

Jag har ju jobbat i helgen igen. Jobbat och firat min lilllasyster som fått doktorandtjänst i maltdoftande Prag.

Jag började min jobbhelg redan i Torsdags då jag, efter att ha spenderat hela förmiddagen i skolan med EKG tolkning, kastade mig på en pendel till uppsala för att börja mitt skift 13:30.

 

Denna gång på en avdelning jag inte satt min fot på nästan 4 år. Välkomstkommiten bestod av tårögda sjuksköterskor och undersköterskor som sprang runt med vilsna blickar och mitt namn stod inte ens med på tavlan över kvällens personal. Jaja tänkte jag, vanligtvis brukar man bli välkomnad när man kommer till en ny avdelning, få kort och nycklar och en beskrivning av avdelningen men här var det bara att hugga i.

 

Jag kan ju känna att jag hattat runt på såpass många avdelningar i såpass många år nu att jag fått en jäkligt bra känsla för att freebasea avdelningsjobbet på dom flesta ställen. Jag visslade iväg till en dator för att börja läsa på lite bara för att upptäcka att chefen inte hade förberett ett inlogg till mig. Detta försvårar ju livet en smula för en sjuksköterska så jag satte mig i telefon till techsupporten som vanligtvis är ungefär lika tillmötesgående som en P-Lisa i centrala stockholm. Det är tydligen inte så roligt att jobba med att hantera okunniga vårdtanters datasystemfrågetecken inom landstinget hela dagarna? Vem kunde ana?

 

När jag väl fått tillgång till nycklar och kort och inlogg så hade klockan hunnit bli 15:30 och dagssköterskan ramlar in med apatisk blick. Hennes rapport består av en skottkärra gödsel och en todo-list man skulle kunna tapetsera om sitt vardagsrum med. Verkligen ingen skam på henne. Hon hade gjort vad hon hade kunnat den förmiddagen men underbemannat kaos ÄR underbannat kaos och det är inte mer med det men resultatet är ju att jag kl 16:00 har 8 intravenösa läkemedel att fördela på 8 patienter som jag inte läst ett ord om varav hälften inte har fungerande venösa infarter. Plus 3 arga anhöriga att ringa som har fått vänta hela dagen, 2 omläggningar, en patient till röntgen och en rond att gå på. Allt detta inom loppet av 1 timma helst. Med mig på tåget har jag EN undersköterska. Eftersom vi bara är 2 personer så innebär det att all omvårdnad som kräver mer än 1 person (dvs all) måste jag också vara med på. Det har jag egentligen ingenting emot men att byta blöja på en 120 kg paretisk man kan ta en halvtimma. Och samtidigt ligger min nya patient med frossa och syresättningen går ner trots att syrgasen höjts. Det är en blandning av, att känna sig otillräcklig och ha konstant dåligt samvete för att det alltid är någon av patienterna som får ligga för länge i blöta blöjor eller vänta för länge på sin smärtlindring, och att känna sig orolig för att det är omöjligt att ha så bra koll på alla 8 patienter samtidigt som man vill när man blir låst på olika salar så länge som all omvårdnad kräver.

 

På en enkel sal ligger en kvinna för vård i livets slutskede, hon ska dö snart, alla läkemedel är utsatta, hon är rädd och ber mig sitta med henne men läkaren väntar på en annan sal för vi måste ta prov på spinalvätska på en dålig patient. Samtidigt ringer en orolig fru för 5:e gången idag och vill höra hur hennes man mår. Vem är hennes man? Jag har inte ens hunnit hälsa.

Någonstans tar universums symbolik över när jag står och försöker få blodprover ur en aggresiv och dement mans arm som skriker att jag är en värdelös subba och försöker ge mig välriktade lavetter såfort han får chansen. Hans blodkärl känns som om dom är gjorda av den där hinnan som blir på varm choklad när den fått stå ett tag. Tunna som såpbubblor. Jag har precis lyckats på 3:e försöker och vädjar att han ska hålla sina vevande armar stilla i 2 sekunder så jag kan fylla rören innan nålen åker ur när jag känner min fot bli helt blöt, något rinner och droppar och dränker min vita strumpa. Jag ser i ögonvrån en pipmugg som ligger i sängen och antar att det är äppeljuice. Det är någon minut senare när jag plåstrar om gubbisen och vänder mina rör fram och tillbaka som jag noterar att urinkateterpåsen var öppen och hängde glatt och dinglade precis ovanför min fot. Det var inte äppeljuice.

 

Så när man då till sist blivit fysiskt tilltyglad, skriken på, gråten till och bokstavligen pissad på, inte har ätit eller druckit på 9.5 timmar, missat sitt tåg pga blivit tvungen att jobba över, rapporterat till natten som suckat och skällt på en för att man missat att fylla i vätskebalansen i datorn.. ja då känner man väl att det är kanske inte en optimal arbetssituation som råder. Och då hade jag ändå en HJÄLTINNA till undersköterska. Hade jag jobbat med någon mindre rutinerad eller skinn-näsad så hade kvällen resulterat i ett dussintal avvikelserapporter. 

Det är ju bara en fråga om bemanning. Det är ett skämt att 2 personer ska axla ett arbete för 5. Speciellt när en missad deadline inte betyder att ett möte får skjutas upp eller en kund får sin leverans lite sent utan att människor ligger och dör ensamma, inte får hjälp med matning, måste ligga i nattlinne hela dagarna eller inte får hjälp med andningsträning som hade kunnat halvera vårdtiden.  En ond cirkel där sjukhusrelaterade infektioner och komplikationer byter av varandra för att tiden att följa förebyggande evidensbaserade åtgärder inte finns. Lathundar och PM i sprängfyllda, dammiga pärmar som ingen ens hinner lyfta ner från sin hylla. Sjuksköterskeprogrammet känns som ett hån. 180 hp i vikten av evidensbaserad vård bara för att i verkligheten upptäcka att man inte skulle klara av ett enda pass om man hade försökt göra saker som dom ska. Att hamna på sjukhus idag kan vara bland det farligare du kan göra så bli aldrig sjuk och behöv aldrig hjälp. Det är mitt bästa tips till dig idag.

 

Munter och glad start på dagen MEN ibland behövs avreaktion.

Nu iväg till DS i vanlig ordning för EKG seminarium på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag räkna blodceller i mitt blod som Dr. Amanda tappade mig på förra veckan.