Hej Hej nattbloggen.
Klockan är 03:27, solen bländar mig när den prematura dagen sträcker sig fram i horisonten. Hungrig på att ta över Sundsvall. Hungrig på att väcka Sverige. Och den lyckas. Har varit inne för 589:e gången hos mina dementa patienter och utan bevis eller trovärdighet försökt förklara att det är mitt i natten och INTE dags att gå upp. Dom fnyser bara åt mig. Undrar varför jag ljuger, krälar och klättrar över grindar. Vill bara carpa dagen och vem kan ifrågasätta det? Jag önskar bara att vi kunde byta, om dom nu är så peppade på att vara vakna och jag så himla gärna vill sova?! Livets hån att alltid vilja ha det man inte kan få.
Jag känner mig alltid bakis när jag jobbar natt. Ont i huvudet, illamående och relativt puckad och trögtänkt. Börjar bli oklart om det är värt natttillägget, att gå omkring och vara konstant bakis i 3 veckor? Kommer antagligen komma fram till att det är värt det.
Min somriga yolobuffert kommer vara värt allt.
9 nätter, 3 timmar och 25 minuter kvar.
Inte för att jag räknar.
xx