Lördagmorgon.
Det finns ju något här.
I det där kaffet. Kanske en av dom finaste stunderna jag vet. När kaffet precis blir klart, åsen nyvaken och ruffsig och med bara lite kläder på balkongen för att solen värmer denna morgon. Känns som att man har världen framför sig. Men jag vet att det är en illusion. För just nu har jag bara livets tenta plugg framför mig. Men jag kan väl få låtsas? Några timmar till?
Duggan gick oförtjänt bra. Hade knappt några fel alls och det får mig att känna att kanske, kanske har dom här åren gett något ändå. För först när jag hämtade ut duggan tänkte jag bara att jag hade haft en sån oerhörd tur. Eftersom jag medvetet hade struntat i att plugga till förmån för till att leva loppan en smula. Men sen gick jag igenom duggan och insåg att det jag i stunden kände var mer eller mindre pinsamma flickgissningar egentligen var ganska vettiga och undermedvetet genomtänkta tankar. Då slog det mig. Min hjärna verkar sitta på kunskap utan att berätta det för mig! Heureka!
Det som känts som bortkastad kunskap som lämnat mig samma sekund jag stegat ut ur tentasalen har egentligen bara hibernerat i någon extra fettisolerad grotta i hjärnan... otroligt. Än lyser hoppets lykta om att det ska bli en vettig doktor av mig en dag : )
Blir tårögd av denna bild
Solen i ögonen osv : )
xx