01:55
Natt nummer 3.
Jag dricker ljummet landstingskaffe. Första koppen sen jag kom hit till mitt pass för 4 timmar sen. Kaffet från termosen i det lilla 90-tals-psykotiska personalrummet. Ljummet och ledset. Det smakar vårdkris.
När jag kom möttes jag av kalabalik i korridoren. Inte en människa sitter i expeditionen där jag ska få rapport. Det har precis kommit 3 nya patienter som alla ska opereras akut. Det ska duschas och tvättas och premedicineras och allas behov ska uppfyllas och patientsäkerhet upprätthållas medans oroliga anhöriga och oerfarna sommarvikarier springer runt varandra i en nervös dans som hade gjort det svårt att skilja på vem som var vem om det inte vore för det tvivellösa landstingsmodet.
Så går hjärtlarmet.
Jag hoppar upp ur min stol. Hittar inte på avdelningen än, har inte fått någon rapport, vet knappt vart salen som larmar ligger men det är bara att följa efter strömmen av människor. När hjärtlarmet går får det turbulenta flödet av människor en gemensam riktning.
En gammal herre ligger blå i en säng medans en nyexaminerad sjuksköterska med röda kinder och blanka ögon ropar hans namn desperat. Akutvagnen kommer in och en rutinerad undersköterska tar istället kommando. På med syrgas och defibrillator, larma IVA-läkare. Jag tar plats vid fötterna och börjar leta kärl att sticka i.
Det går snabbt, kanske några minuter, innan akut-teamet är på plats. Medicin-läkare, IVA-läkare, anestesi-sjuksköterska. Jag hinner tänka att dom har en jäkla cool sparkcykel med precis allt på. Vill också sparka runt på den som en superhjälte och bara dyka upp i dom krisigaste nödfallen!
En timma senare är vi klara. Patienten är någorlunda stabil och alla går till olika datorer och ska dokumentera det som har hänt. Jag tänker mer att jag kanske skulle kunna få mig en rapport? Klockan är 22:30 och jag har fortfarande ingen aning om vilka patienter jag har.
Kvällssköterskorna är helt slutarbetade och dumpar högar av papperarbete på mig, rapporterar nålar som måste sättas och läkemedel som måste letas upp och ges, patienter som måste hämtas på IVA och lämnas på IVA. Jag känner bara empati för dom stackars liven och säger åt dom att gå hem och lägga sig. Jag har ju ändå hela natten på mig att klura ut vad fasen dom pratar om.
Livet som bemanningssköterska. Speciellt ändå. Landstingsarmén suckar ofta och tycker man bara valsar in och gör samma jobb för massa mer pengar och på ett sätt kanske det stämmer. Men på andra inte. Min introduktion till hela Sundsvalls sjukvård och inte minst avdelningen med dess rutiner bestod av en 2 timmar lång kafferast. Sen var det bara att dra igång. Exakt samma förväntningar ligger på en som om man hade varit fast anställd men då brukar introduktionen ligga på en 5-6 veckor istället för ett par timmar. Det krävs improvisationskunskap av guds nåde, ett obehagligt bra självförtroende och ett extremt klurigt lynne för att det ska gå ihop sig i stafettlivet.
Nu sitter jag här med allt pappersarbete och alla patienter som kommer och går från olika operationer. Får rapporter från trött intensivvårdspersonal. Smärtlindrar smärta och tröstar nattlig oro samtidigt som jag tar varje stund vid datorn och försöker leta upp ortopedrutiner och tolka kryptiska läkarjournaler.
Jag väljer att se det som en omgång Escape room.
Lös alla kluriga utmaningar på under 10 timmar så vinner jag och får gå hem och lägga mig.
Knappt 5 timmar kvar och klockan tickar.
Ni kanske tycker det låter lite skakigt, vårdsituationen idag? Det kan vara för att den är det. Och den blir fanimej skakigare för varje pass jag jobbar.
Men det är inte bemanningsföretagens fel, och inte avdelningens heller. Det vet vi ju alla om. Detta handlar om systemhaveri.
Krävs att ansvarsbrallan åker på någon gång.
#valår
Tills dess---> Heja mig
Kampklar