drsyding.blogg.se

Tisdagmorgon. Kaffekopp #1.

 

Det råder inga som helst tvivel om att morgonen är min absolut mest kreativa och produktiva tid. Timmarna 06-09. Primetime.

 

Många skriver ju om detta. Att nyckeln till balans mellan kreativitet, arbete och avslappning ligger i att identifiera sin egen programmering. Vilka rytmer finns? Jag känner ju att livet är cykliskt och genom att se och känna sina cykler så kan du lifehacka dig förbi mycket trötthet, ångest och missförstånd. Dagens samhälle lägger så mycket krut på att man ska förstå sin omgivning och vilka cykler den går i. När ska jag vara på jobbet? När  borde jag hämta mina barn på dagis? Vilken tid stänger ICA? När fokus borde ligga på att hitta dina egna, individuella cykler istället -->  När är jag mest kreativ? När är jag mest kärleksfull och borde vara med min familj? När är jag smartast? När har jag mest fysisk energi och borde träna? 

 

Jag har dom senaste dagarna haft ett så fullspäckat schema att jag inte haft mina morgontimmar och resultatet har blivit--> 0 blogg och 0 skapande. Inte ens en kreativ anteckning på min whiteboard. Tomt! och det känns i magen. Lite som det suget som man när man har varit hungrig så länge att hungern gått över och bara lämnat en med en obehaglig känslig och påtaglig brist på energi. 

 

Jag har ju jobbat i helgen igen. Jobbat och firat min lilllasyster som fått doktorandtjänst i maltdoftande Prag.

Jag började min jobbhelg redan i Torsdags då jag, efter att ha spenderat hela förmiddagen i skolan med EKG tolkning, kastade mig på en pendel till uppsala för att börja mitt skift 13:30.

 

Denna gång på en avdelning jag inte satt min fot på nästan 4 år. Välkomstkommiten bestod av tårögda sjuksköterskor och undersköterskor som sprang runt med vilsna blickar och mitt namn stod inte ens med på tavlan över kvällens personal. Jaja tänkte jag, vanligtvis brukar man bli välkomnad när man kommer till en ny avdelning, få kort och nycklar och en beskrivning av avdelningen men här var det bara att hugga i.

 

Jag kan ju känna att jag hattat runt på såpass många avdelningar i såpass många år nu att jag fått en jäkligt bra känsla för att freebasea avdelningsjobbet på dom flesta ställen. Jag visslade iväg till en dator för att börja läsa på lite bara för att upptäcka att chefen inte hade förberett ett inlogg till mig. Detta försvårar ju livet en smula för en sjuksköterska så jag satte mig i telefon till techsupporten som vanligtvis är ungefär lika tillmötesgående som en P-Lisa i centrala stockholm. Det är tydligen inte så roligt att jobba med att hantera okunniga vårdtanters datasystemfrågetecken inom landstinget hela dagarna? Vem kunde ana?

 

När jag väl fått tillgång till nycklar och kort och inlogg så hade klockan hunnit bli 15:30 och dagssköterskan ramlar in med apatisk blick. Hennes rapport består av en skottkärra gödsel och en todo-list man skulle kunna tapetsera om sitt vardagsrum med. Verkligen ingen skam på henne. Hon hade gjort vad hon hade kunnat den förmiddagen men underbemannat kaos ÄR underbannat kaos och det är inte mer med det men resultatet är ju att jag kl 16:00 har 8 intravenösa läkemedel att fördela på 8 patienter som jag inte läst ett ord om varav hälften inte har fungerande venösa infarter. Plus 3 arga anhöriga att ringa som har fått vänta hela dagen, 2 omläggningar, en patient till röntgen och en rond att gå på. Allt detta inom loppet av 1 timma helst. Med mig på tåget har jag EN undersköterska. Eftersom vi bara är 2 personer så innebär det att all omvårdnad som kräver mer än 1 person (dvs all) måste jag också vara med på. Det har jag egentligen ingenting emot men att byta blöja på en 120 kg paretisk man kan ta en halvtimma. Och samtidigt ligger min nya patient med frossa och syresättningen går ner trots att syrgasen höjts. Det är en blandning av, att känna sig otillräcklig och ha konstant dåligt samvete för att det alltid är någon av patienterna som får ligga för länge i blöta blöjor eller vänta för länge på sin smärtlindring, och att känna sig orolig för att det är omöjligt att ha så bra koll på alla 8 patienter samtidigt som man vill när man blir låst på olika salar så länge som all omvårdnad kräver.

 

På en enkel sal ligger en kvinna för vård i livets slutskede, hon ska dö snart, alla läkemedel är utsatta, hon är rädd och ber mig sitta med henne men läkaren väntar på en annan sal för vi måste ta prov på spinalvätska på en dålig patient. Samtidigt ringer en orolig fru för 5:e gången idag och vill höra hur hennes man mår. Vem är hennes man? Jag har inte ens hunnit hälsa.

Någonstans tar universums symbolik över när jag står och försöker få blodprover ur en aggresiv och dement mans arm som skriker att jag är en värdelös subba och försöker ge mig välriktade lavetter såfort han får chansen. Hans blodkärl känns som om dom är gjorda av den där hinnan som blir på varm choklad när den fått stå ett tag. Tunna som såpbubblor. Jag har precis lyckats på 3:e försöker och vädjar att han ska hålla sina vevande armar stilla i 2 sekunder så jag kan fylla rören innan nålen åker ur när jag känner min fot bli helt blöt, något rinner och droppar och dränker min vita strumpa. Jag ser i ögonvrån en pipmugg som ligger i sängen och antar att det är äppeljuice. Det är någon minut senare när jag plåstrar om gubbisen och vänder mina rör fram och tillbaka som jag noterar att urinkateterpåsen var öppen och hängde glatt och dinglade precis ovanför min fot. Det var inte äppeljuice.

 

Så när man då till sist blivit fysiskt tilltyglad, skriken på, gråten till och bokstavligen pissad på, inte har ätit eller druckit på 9.5 timmar, missat sitt tåg pga blivit tvungen att jobba över, rapporterat till natten som suckat och skällt på en för att man missat att fylla i vätskebalansen i datorn.. ja då känner man väl att det är kanske inte en optimal arbetssituation som råder. Och då hade jag ändå en HJÄLTINNA till undersköterska. Hade jag jobbat med någon mindre rutinerad eller skinn-näsad så hade kvällen resulterat i ett dussintal avvikelserapporter. 

Det är ju bara en fråga om bemanning. Det är ett skämt att 2 personer ska axla ett arbete för 5. Speciellt när en missad deadline inte betyder att ett möte får skjutas upp eller en kund får sin leverans lite sent utan att människor ligger och dör ensamma, inte får hjälp med matning, måste ligga i nattlinne hela dagarna eller inte får hjälp med andningsträning som hade kunnat halvera vårdtiden.  En ond cirkel där sjukhusrelaterade infektioner och komplikationer byter av varandra för att tiden att följa förebyggande evidensbaserade åtgärder inte finns. Lathundar och PM i sprängfyllda, dammiga pärmar som ingen ens hinner lyfta ner från sin hylla. Sjuksköterskeprogrammet känns som ett hån. 180 hp i vikten av evidensbaserad vård bara för att i verkligheten upptäcka att man inte skulle klara av ett enda pass om man hade försökt göra saker som dom ska. Att hamna på sjukhus idag kan vara bland det farligare du kan göra så bli aldrig sjuk och behöv aldrig hjälp. Det är mitt bästa tips till dig idag.

 

Munter och glad start på dagen MEN ibland behövs avreaktion.

Nu iväg till DS i vanlig ordning för EKG seminarium på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag räkna blodceller i mitt blod som Dr. Amanda tappade mig på förra veckan.