drsyding.blogg.se

Måndag nu igen. 

 

Tillbaka igen efter en liten Påsklovspaus.

Jag brukar vara ganska noga med att lägga ner sociala medier och dataanvändande när jag har samhällspaus. Det är skönt och då jag är 80-talist och faktiskt minns livet innan internet känns det också ganska naturligt.

Resultatet blir ju dock lite blogguppehåll såklart men nu återkommer jag med storm. Det är dom sista veckorna inför sommaren. Det känns MOTIGT med motivationen just nu men det brukar det också göra när man unnat sig en liten sniff av ledighet.

 

Mitt lov blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Inte många punkter avklarade på listan.

EKG boken fortfarande inte utläst.

Känner mig knappast i fas med skolan.

Har inte tränat som jag hade velat eller sovit ut så mycket som jag hade tänkt.

 

Jag sitter här nu. Måndagmorgon och funderar över hur mycket utrymme till ångest jag ska bjussa på till följd av Påskens ickeproduktiva natur. Min spontanta känsla är att det ska vara massor. Maaasssssassor med utrymme och massor av ångest. Men jag har lärt mig att låta känslor och tankar få ta ett extra varv genom hjärnan innan dom får bosätta sig i magen. Då är vi åtminstone överens, kroppen och jag, om hur mycket ångest som ska få ta plats just idag.

Det fungerar såklart verkligen inte alltid. Ibland är ångestmonstret starkt och gör lite som det vill. Men mer och mer lyckas vi samarbeta. Och just det är en stor nyckel i det hela; att SAMARBETA alltså.

 

 

I många år plockade jag bara fram hagelbössan såfort jag såg skymten av ångesten och började skjuta hejvilt som en bourbon-stinn sydstatare som försvarar sina majsfält. Det fungerade ju dessvärre väldigt dåligt. Ångesten förblev en mystisk fiende av okänd magnitud och jag en fylleblind och försvarslös galning som skjöt meningslösa skott ut i tomma intet. 

 

Den dagen jag bjöd in det lilla helvetet på en kopp kaffe istället var den dagen väldigt mycket ändrades för mig. Ångestmonstret var ju ful som stryk och en illsint och obehaglig typ att ha på kaffe men vi började lära känna varandra. Vår relation är en av dom mest intressanta i mitt liv idag och vi blir närmre och närmre för varje år som går.

Vi är sjukt olika såklart då jag ju är en, i grunden, väldigt glad person som vill göra gott i världen och älskar livet etc etc. Medans Ångestmonstret mest vill att jorden ska gå under och tycker om att tänka tankar på ond bråd död och massförstörelse. Som ni kan förstå är det ju svårt att komma överens och det gör vi ju sällan utan det handlar om att kompromissa och försöka förstå varandras natur. Lite så som det är med alla komplicerade relationer i livet och en förutsättning i mitt yrke för att kunna erbjuda alla människor lika vård och se på alla människor med lika mycket grundläggande respekt och värde. Detta är ju ett fundament i min livsåskådning så jag insåg en dag för typ 8 år sen att jag måste leva som jag lär och även applicera denna respekt och kärlek på detta fula och osympatiska lilla ångestmonster. 

 

Livet blir ju inte alltid som man tänker. Man vaknar upp till orörda todo-lists och skuldkänslor som skrapar och genom skinnet. Man undrar vafan som hände. Vad hände med all tid och man vill, som den mänskliga människan man är, alltid hitta en syndbock. Spegeln brukar vara närmast. 

 

Jag brukar dock försöka tänka att det är jobbigt nog att behöva sota för att jag varit lat och inte pluggat som jag ska. Det kommer bli straff NOG att behöva ta igen en hel veckas plugg. Ska jag dessutom må dåligt så blir det ju dubbelt straff vilket brukar kännas ganska orimligt. Jag minns att jag har tänkt så hela mitt liv. Som när jag var liten och tappade bort min plånbok med alla mina sparpengar. Men att både vara fattig OCH ledsen samtidigt är ju skitjobbigt. Det räcker med att ha förlorat sin plånbok. Det är ju jobbigt nog. Ett krig i taget, en sak i sänder. klyshigt men vettigt som tusan!

 

Jag lyssnade på en podd igår med den här omtalade brandmannen Lasse som ju för en massa år sen i princip brann upp och idag är superframgångsrik författare och föreläsare. Han sa så mycket fina saker men en sak tar jag verkligen med mig och det var på frågan hur han orkade gå vidare efter olyckan. Då sa han att den energin man har ska räcka till det man gör just nu. Det finns ingen vits att vara orolig för att din energi inte kommer räcka till det du ska göra imorgon för du vet ju inte vilken energi du vaknar upp med då. Fokusera energin på det du ska göra just nu helt enkelt. 

 

Bra tänkt av brandmannen och jag bär med mig det från och med nu och just nu ska min energi räcka till att plocka fram böckerna och börja beta av missad skola. Kanske tillåter 10% ångest idag så att ångestmonstret också är nöjd. 

 

Jag kan bjuda på en liten bild från lovet som lite grann beskriver vad som hände när jag inte pluggade eller gjorde något annat vettigt. Som det ju kan gå...