Vad ska man säga? Den är minst sagt återkommande, den där Måndagen. Nu är den här igen..
Helgen bestod av Uppsalabesök och fint häng med hela mitt gamla crew från Sjuksköterskeprogrammet. Vi drack öl på rökig uteservering i sommarsuktande sol. Vi pratade om folks kommande bröllop, lägenhetsköp och bebisnamn. Jag känner mig alltid malplacerad när jag inser att jag i princip är den enda som är mil iväg från det livet. Jag kastades tillbaka 8 år i tiden när jag började på KI. Studentliv igen, nya 22-åriga kompisar, nudelmiddag, för mycket vin mitt i veckan, ekonomiskt oansvarig och förädiska yolo-infall som kryper sig på allt oftare för att döva den förmultna, tjocka doften av oundviklig studietyngd.
Det passar mig bra på ett sätt för jag är inte färdig, inte REDO för att göra något annat än exakt det jag gör. Jag har alltid gått en väldigt krokig väg och det är ju klart att en krokig väg tar lite längre tid. En late bloomer helt enkelt ^^ Men när jag nu fyller 31 på Måndag så känner jag någonting som pockar lite. Kan man kalla det åldersnoja att jag i panik bokade in ett fallskärmshopp på Lördag? Eller att jag i ett infall köpte mig en ensamresa till Prag på min födelsedagsmorgon för att smita undan alla eventuella frågor eller tankar? Eller är jag bara lite skön kanske? Vi satsar på det senare tycker jag!
Vidare under gårdagen så jobbade jag på lite med den episka loungen som är på allas läppar. Fick äntligen iväg allt skräp från balkongen och lyckades knycka ytterligare en pall. Höjdpunkten måste jag ändå säga var när jag, efter att släpat typ 20 kg krossade krukor och spikplank hela vägen till återvinningsstationen ca 100 mil härifrån till FOTS, kommer hem och inser att min förening satt fram containrar för grovsopor just precis denna helg ifalll man ville få nåt slängt. Livets medvind.
Idag har flitens låga lyst och jag har varit på PBL på morgonkvisten. Handlade mycket om strokevård som jag ändå känner mig ganska hemma på efter min sommar som nattsköterska på strokeavdelning i Malmö. Det är bra att jag kan hålla mig lite passiv för jag är fortfarande inte helt återhämtad från förra veckans virusinvasion! Det är verkligen på tiden att jag blir frisk snart för det börjar kännas oklart vart jag ska få energi ifrån att knyta ihop terminssäcken. Duggor och sluttentor närmar sig med stormsteg och jag vet inte riktigt hur jag ska få in tillräckligt med studietid för det, speciellt eftersom jag verkar tycka att jag ska lägga all min tid på att hoppa fallskärm och åka på weekend och andra livsnödvändiga 31-årskrisaktiviteter.
Bjussig stil av DS att erbjuda lunch till den försumbara kostnaden av att lyssna på en föreläsning om olika sätt att analysera kroppvätskor på samtidigt. Lunchföreläsningar; en hit i varierande utsträckning.
Var tvungen att skaffa mig dynor till loungen och passade på att sluta upp med min lunchdejt, dvs resten av Sveriges befolkning, i denna legendariska resturangkö.
Teaserbild på vad som komma skall. Även min mammas dotter som med feber och raggsockor ställer sig och frenetiskt sågar till sig lite sittmöbler på eftermiddagskvisten.
xx